Det här är första gången jag bloggar på svenska – den ”Europeiska flerspråkiga bloggningsdagen” till ära. Mitt tema för denna vecka är ”Varför jag är tacksam för min flerspråkighet” – den engelska listan på orsaker att vara tacksam kan du hitta här.

Vad menar jag med att finlandssvenskan är mitt första främmande? Så är det faktiskt. Jag lärde mig inte ”högsvenska”, som vi kallar det, före jag gick i skolan. Jag lärde mig finska från min mamma och dagsmarkdialekt från resten av familjen – det var de två språkena jag kunde uttrycka mig på före jag började i första klassen. Du kanske vill frågasätta mitt påstående om att kalla vår bys dialekt ett språk, men för mig har det alltid varit en självklarhet. Hur kan någon påstå att satserna ”Vad är det här?” och ”Kva je hittje?” är från samma språk? Att dialekten inte har någon överenskommen skrivform är för mig irrelevant – det skrivs på dialekt i otaliga textmeddelanden, mejl och på Facebook varje dag! Det har säkert också bloggats på dialekt och jag skall också dra mitt strå till den stacken idag.

Å andra sidan, om någon frågar mig vad mitt modersmål är, så säger jag (finlands)svenska – det är också det språket jag valt att tala med mina döttrar. Vi har nu bott 15 år i England, men tillsammans talar vi fortfarande svenska – något jag är mycket glad över.

Jag är stolt över att kalla mig finlandssvensk – tänkte aldrig riktigt på det före jag flyttade från Finland, men det är sant att ju längre bort från hembygden man flyttar, desto viktigare känns den för en.

Bilden från en mumin-affish står för hur det känns att vara finlandssvensk för mig – en varm, ljuvlig känsla, men jag vet inte hur många gånger jag har påpekat här ut i världen att Tove Jansson inte är svensk, utan finlandssvensk och från Finland.